För åtta år sedan kom 45-åriga Christabel till Sverige. Hon är född och uppvuxen i Kenya men flyttade till Tyskland efter gymnasiet där hon studerade till sjuksköterska med inriktning geriatrik. Efter att ha bott och jobbat i Tyskland flera år träffade Christabel sin man Robert på en semester i Kenya och de fann kärleken. Trots att Christabel var säker på att hon aldrig skulle flytta igen så bestämde hon sig för att följa med med Robert till Sverige, vilket hon idag är väldigt glad för.

Väl i Sverige fick Christabel snabbt reda på att det fanns en kurs i svenska genom Filadelfiakyrkan där hon började gå en gång i veckan. Hon började förstå mer och mer svenska, även om det var svårt i början. Christabel skrattar till och berättar. 

– En gång kom min man hem och upptäckte att jag satt och tittade på ett naturprogram på finska. Jag trodde att jag lärde mig svenska, men i själva verket kunde jag inte ens höra skillnad mellan språken. Vi skrattade mycket åt det. 

Christabel minns en del svårigheter i kontakten med myndigheter i början och det tog minst två månader innan hon fick sitt personnummer. Hon säger att hon haft tur som fått hjälp med både pappersarbete och språket av sin svenske man, och konstaterar samtidigt att det måste vara väldigt svårt för de som kommer hit utan att ha nära kontakt med någon svensk.

– Jag har träffat personer som haft stora problem med att fylla i alla papper. Hur ska man kunna fylla i dem när man inte kan svenska?

Eftersom Christabel är utbildad sjuksköterska i Tyskland har hon ansökt om att få sjuksköterskelegitimation här i Sverige, vilket hon inte har fått. 

– Jag har fortfarande inte fått svar på vad som krävs för att jag ska få legitimation, trots att jag varit i kontakt med både yrkesvägledare, Socialstyrelsen och förvaltningsrätten.

Christabel menar att om man såg mer till kompetens än kontakter så skulle fler ha chans att få jobb och hon hade också kunnat fortsätta jobba som sjuksköterska här i Sverige.

– Jag tror även att arbetsgivare många gånger är rädda för förändring och intryck från andra kulturer. Jag tycker inte att förändring är någonting negativt, med förändring kan man skapa modernisering. Där tror jag även att den politiska debatten kring integration kan behöva förändras, fortsätter hon. 

Genom att ha jobbat inom vården både i Tyskland och i Sverige har Christabel sett fördelar med mångfald av kulturer och språk.

– Jag ser det som lärorikt, och det är jättebra att folk kan olika språk. När en patient inte kan svenska eller engelska så finns det resurser hos personalen som kan den patientens språk, vilket är en stor tillgång!

Så att lära sig svenska språket är inte alltid det viktigaste?

– Jag har lärt mig att i Sverige är man ingenting utan språket. Det finns folk som klarar sig på engelska här, men jag hade inte velat leva så. Språket är nyckeln till allting, men man behöver inte vara så hård. Ibland läggs det för stort fokus på att tala perfekt svenska för att kunna få ett jobb. 

Tror du att det behövs några krav på de som kommer nya till Sverige? 

– Jag tycker att det kan finnas prov som testar språk- och samhällskunskap. Jag har däremot sett exempel på väldigt svåra prov i Tyskland, som till och med är svåra för de som vuxit upp där. De som inte kan läsa eller skriva kan lätt hamna efter och utanför. Jag hade föredragit mer undervisning i hur det svenska samhället och integrationen här fungerar.

Har du några tankar kring Sveriges politik?

– Jag skulle behöva läsa på mer, för jag vill bli mer insatt i politiken. Men jag röstar alltid, det är min möjlighet att förändra något i samhället. Och jag uppmanar alla att göra sina röster hörda! Jag kände också att det var en möjlighet att kanske förändra något genom att delta i den här intervjun.

Christabel har under de senaste åren studerat masterprogram i socialt arbete och blev klar under coronapandemin. När vi avslutar intervjun ska hon förbereda sig inför sin första arbetsintervju, och är väldigt glad över att äntligen kunna sätta igång och söka jobb.